Forskning och vetenskap: de elva ingredienserna i MedicGLP

Krom – 100 µg, 250 % av referensintaget

Kromforskningen börjar 1959 med en iakttagelse i öljäst: Walter Mertz och Klaus Schwarz beskrev en dittills okänd faktor som de kallade ”glukostoleransfaktorn” och vars verksamma beståndsdel de misstänkte vara trevärt krom. Sex decennier senare är bilden mer nyanserad. EFSA kom 2014 fram till att krom inte kan beläggas vara essentiellt för människan – referensvärdet på 40 µg och de godkända påståendena gäller fortfarande. Krompikolinat är ett chelat av krom och pikolinsyra; chelatföreningar tas generellt upp bättre än oorganiska kromsalter, som bara tas upp till omkring en till två procent.

Extrakt av grönt te, blad – 154 mg

Grönt te görs på ofermenterade blad från Camellia sinensis; upphettningen direkt efter skörd stoppar enzymaktiviteten och bevarar katekinerna, främst epigallokatekingallat (EGCG). Deras väg genom kroppen är väl undersökt: plasmakoncentrationerna av oförändrade katekiner ligger hos människa i det submikromolära till nanomolära området – klart under de koncentrationer som används i cellförsök. Mer relevant i praktiken är en undersökning på 42 friska frivilliga som under fyra veckor fick 800 mg EGCG dagligen. Aktivitetsmarkörerna för CYP1A2, CYP2D6 och CYP2C9 var oförändrade, medan arean under plasmakurvan för buspiron steg med 20 procent, vilket pekar på att CYP3A4 är inblandat (Chow m.fl., Clinical Cancer Research, 2006).

Äppelcidervinäger – 150 mg

Två jässteg, två mikroorganismer: jäst omvandlar äppelmustens socker till etanol, därefter oxiderar ättiksyrabakterier i släktet Acetobacter etanolen till ättiksyra. Den klassiska Orléansmetoden låter det andra steget pågå i veckor i öppna fat; industriellt sker samma sak på några timmar i en submersprocess. I pulverform varierar ättiksyrahalten kraftigt beroende på tillverkning – ett skäl till att analyscertifikat säger mer om den här råvaran än enbart mängdangivelsen.

Berberin HCl – 85 mg

Berberin är en kvartär isokinolinalkaloid och anledningen till att rötterna hos berberis, gullsigill och korkträd är klargula – ämnet användes historiskt som textilfärg innan det dokumenterades inom kinesisk och ayurvedisk medicin. Farmakokinetiskt är berberin ett specialfall: det är substrat för effluxtransportören P-glykoprotein, aggregerar i magens sura miljö och genomgår omfattande förstapassagemetabolism i tarmen. En forskargrupp i Bologna mätte löslighet, lipofilitet, pKa och albuminbindning och kvantifierade sedan berberin och dess metaboliter i plasma hos försökspersoner. Huvudmetabolit var berberrubin – överraskande nog mer lipofilt än utgångssubstansen, vilket kunde förklaras med en tautomeri till en kinoid struktur (Spinozzi m.fl., Journal of Natural Products, 2014).

Berberin granskas just nu av de europeiska myndigheterna: EFSA presenterade i januari 2026 ett utkast till yttrande enligt artikel 8.2 i förordning (EG) nr 1925/2006, där ingen säker intagsnivå kunde fastställas. Det offentliga samrådet pågick till juli 2026. Belgien och Polen har redan infört nationella begränsningar.

Ingefärsrot – 50 mg

Botaniskt är ingefära inte en rot utan en jordstam – en underjordisk stamdel. Skärpan kommer från gingerolkomplexet, dominerat av 6-gingerol. Vid torkning och upphettning förlorar gingerolerna vatten och blir shogaoler, som smakar starkare. Just därför är torkad ingefära inte bara en koncentrerad version av den färska.

Extrakt av kanelbark (kassia) – 20 mg

Cinnamomum cassia kommer från södra Kina och Sydostasien och skiljer sig från ceylonkanel (C. verum) på en punkt mycket tydligt: kumarinhalten. Kassia innehåller beroende på parti upp mot en procent kumarin, ceylonkanel ligger under 0,01 procent. Tyska riskvärderingsmyndigheten BfR anger det tolerabla dagliga intaget till 0,1 mg kumarin per kilo kroppsvikt; en vuxen på 60 kg når det med omkring två gram kassiakanel (BfR, vanliga frågor om kumarin i kanel). De 20 mg extrakt i en kapsel ligger ungefär hundra gånger lägre.

Extrakt av pomerans, frukt – 20 mg

Pomeransen, även kallad bitterapelsin eller sevillaapelsin, är den klassiska marmeladfrukten; inom traditionell kinesisk medicin används den omogna torkade frukten under namnet Fructus aurantii immaturus. Dess mest omtalade protoalkaloid är p-synefrin. Receptorfarmakologiskt är ämnet bättre kartlagt än den vanliga jämförelsen med efedrin antyder: på humana α1A-adrenoceptorer uppträdde synefrin som partiell agonist och nådde vid 100 µM omkring 55 procent av fenylefrinmaximum, med svagare bindningsaffinitet än norefedrin (studie om synefrin vid humana α-adrenoceptorsubtyper, 2010). p-Synefrin i citrusberedningar står på EU-medlemsstaternas prioriteringslista för ett förfarande enligt artikel 8; Frankrike, Belgien och Italien har infört nationella mängdgränser.

Cayennefrukt – 20 mg

Hettan hos Capsicum annuum kommer från kapsaicinoider, varav kapsaicin och dihydrokapsaicin utgör runt 90 procent. Sättet att mäta dem har en egen historia: Wilbur Scoville utvecklade 1912 ett spädningstest där en smakpanel angav vid vilken utspädning hettan inte längre kändes. I dag bestäms kapsaicinoidhalten med HPLC och räknas om till Scovilleenheter – skalan har överlevt det subjektiva testet.

Extrakt av banabablad – 5 mg

Lagerstroemia speciosa växer på Filippinerna och i Sydostasien och kallas där ”Queen’s Flower”; bladen kokas traditionellt till te. Kemiskt intressanta är den pentacykliska triterpenen korosolsyra och en grupp ellagitanniner. Extrakt i handeln standardiseras oftast till en till två procent korosolsyra – här säger standardiseringsgraden mer än milligrammen.

Koreansk ginseng – 5 mg

De karaktäristiska innehållsämnena i Panax ginseng är ginsenosiderna, saponiner av dammarantyp, varav över hundra har beskrivits. Det mest spännande fyndet de senaste åren gäller inte ginsenosiderna i sig utan vad som händer med dem: i intakt form tas de knappt upp alls. Först när tarmbakterier klyver av sockerresterna bildas bland annat compound K – den form som faktiskt når blodomloppet. Eftersom de bakterier som krävs finns i olika utsträckning hos olika personer skiljer sig ginsengs farmakokinetik betydligt från individ till individ (Kim, Journal of Ginseng Research, 2018).

Resveratrol – 1 mg

Stilbenet blev känt på 1990-talet genom debatten om ”den franska paradoxen” och rödvinet. Kommersiellt kommer det dock nästan aldrig från druvor, utan från parkslide (Polygonum cuspidatum), som innehåller det i betydligt högre koncentration. En ofta förbisedd studie klargjorde tidigt vad oralt intaget resveratrol gör i kroppen: sex frivilliga fick 25 mg ¹⁴C-märkt resveratrol. Minst 70 procent togs upp, men i plasma återfanns bara spår av oförändrat resveratrol, under 5 ng/ml. Den mycket snabba sulfateringen i tarm och lever visade sig vara det hastighetsbestämmande steget (Walle m.fl., Drug Metabolism and Disposition, 2004).

Vad det betyder för MedicGLP

Av de elva ingredienserna är det bara en som har godkända påståenden i EU-registret: krom. Tillåtna är uteslutande dessa formuleringar:

• Krom bidrar till att upprätthålla normala blodsockernivåer.
• Krom bidrar till normal omsättning av makronäringsämnen.

För de tio växtbaserade ingredienserna finns inte ett enda godkänt påstående – bedömningen av botaniska ämnen har varit vilande sedan 2010, de är varken prövade eller godkända. Ingen av studierna ovan säger därför något om vad MedicGLP gör, och den här sidan påstår inte heller något sådant.

Två skillnader i dosering bör nämnas öppet: berberinforskningen arbetar vanligen med 500 till 1 500 mg dagligen, MedicGLP innehåller 85 mg. Resveratrolstudien ovan använde 25 mg, här finns ett milligram. Den som läser de citerade studierna läser om substanserna – inte om kapseln.